En tur till paradiset och Colombia

Ja segling i paradiset var det. Även kallat Karibien... Det blev det också. Efter en lång och tråkig väntan i Panama city bar det äntligen av den långa vägen (sju mil eller nåt i den stilen, drygt två timmar) till Panamas norra kust. Kvällen innan hade jag träffat min blivande kapten inklusive hjälpreda över en pizza och några öl. Både kapten, John och hans polska hjälpreda Karolina verkade riktigt trevliga och det kandes redan då som att båtturen skulle bli hellyckad!

De andra seglarna var resevännerna Amy och Jade från England, paret Ema och Dave från Irland, syskonen Sue och Steve från Australien och Ronald från Holland. Dessutom då John, en typisk Kiwi, polska Karolina och andrekapten - Sydafrikanske JB. I en grupp brukar det ju alltid vara någon man inte kommer överens med men det går i allmanhet bra just eftersom gruppen ar stor nog. I denna grupp var dock alla helt klockrena människor. Vi skulle spendera fem dagar tillsammans, ihoptryckta  pa 60 fot och det händer lixom inte att man hamnar i en grupp där man gillar alla men man ska val ha lite flyt nån gang i livet...... :) Det kändes extra kul eftersom jag hade haft långa, tråkiga dagar i min ensamhet och ovisshet i Panama City och till råga på allt börjat få hemlängtan. Den försvann dock redan i bilen på vägen ut som delades med Amy, Jade och Ronald. Vi anlände vid en liten å där de andra väntade på oss. En båttur ut i San Blas, en liten skärgård (av kritvita stränder, palmer och korallrev i 35-gradig värme och solsken) och snart var vi framme vid båten.

Det sägs att San Blas består av 365 öar men jag skulle nog snarare tippa på mellan två och fyrahundra... De flesta är i alla fall obebodda. Några öar nära land bebos av "Kunafolket", en indianstam som gör det mesta på gammalt vis. De bor där, smutsar ner, fiskar och lurar de få turister som är där på så mycket pengar de kan. Standardfrasen alla från typ fyra år och uppåt kunde på Engelska var "one dollar"! Det gällde allt från kort på dem till kokosnötter och smycken. Däremot har de fin utsikt från sina hyddor i strandkanten. Helt makalöst fin utsikt. Inte en strand var någonting annat än kritvit, vattnet skiftar överallt i allt mellan ljusaste turkos till mörkaste djuphavsblå, palmerna svajar lugnt i brisen, fiskar och delfiner plaskar runt i havet, där är inga mygg eller andra otrevliga insekter, där är varmt och skönt året runt och de behöver inte bekymra sig för någonting runt omkring dem. Eftersom de bor i Karibien... Enligt John har de till och med sina egna lagar fristående från Panamas regering.

Men allt kan ju inte vara frid och fröjd. Dag två landsteg vi på en av de små öarna och fick snart veta att någon hade gått bort dagen innan. Efter en rundvandring, kokosnötssmakprovning, titt på ett nyslaktat griskadaver, titt på förtvinade svarta rester av leguaner som blivit rökta på traditionellt vis och en massa fotografering blev alla vi turister inbjudna till en hydda där det mycket riktigt låg en död man i 40-årsåldern i en hammock insvept i filtar och med säkert 20 pers sittandes runt omkring. En helt bisarr upplevelse, speciellt som turist! Han hade tydligen svalt en hel hög fiskben som fastnat i halsen, troligen blivit opererad av nån schaman på lokalt vis, fått en infektion och långsamt dött av svält. Och nu låg han där. Och vi stog allihopa och tittade på honom.... Barnen lekte runt oss och de vuxna satt ner runt mannen. Flickor i tretton - fjortonårsåldern började flirta med oss killar och John berättade för oss att kvinnorna väljer make i den åldern. Vi var lovligt byte. Stackars Ronald, som är blond, fick vänta på andra gummibåten ut till segelbåten, haha. Det måste varit en hemsk upplevelse...

Det blev söndag och vi behövde stämplar i våra pass för att få lämna landet. Tyvärr orkade inte immigrationsfolket gå till jobbet så vi fick vackert roa oss runt öarna istället. En hemsk väntan... :) På båtturen innan hade de fått vänta tre dagar på inresestämplar eftersom det var påsk och tullfolket var som bortblåsta. Vi drog bort till ett skeppsvrak istället där vi snorklade. Riktigt ballt att snorkla i ett gammalt skeppsvrak även om jag lyckades repa upp ryggen och numera springer runt pepparkaksbrun med en massa vita ränder på ryggen.

En kväll, jag tror det var andra, såg någon ett blått skimmer i vattnet. JB berättade att det var en viss typ av korall som förökade sig genom att skicka ut en massa små blåskimrande prickar (spermier) i strömmen. Det var tydligen extremt ovanligt och riktigt ballt att se! Nästan lite som om att hela havet var fullt av lysmaskar som följde med strömmarna. På kvällarna såg vi också en hel massa rockor runt båten. Fridykningen var för resten helt okej den med. På ett ställde ankrade vi på kanske 15 meter och jag kunde naturligtvis inte låta bli att dyka lite. Sikten var inte jättebra och man såg inte ytan under kanske tio meter. Det ger en härlig känsla av frihet att vara själv där nere med alla varelser. Där var en hel hög stora, gula sjöstjärnor och en stor rocka gled förbi strax under mig. Jag vet att jag inte klarar av att beskriva den känslan med ord så jag tänker inte ens försöka. På kvällen blev det hummermiddag med de i särklass största humrar jag sett plus krabba och delikat fisk. Karolina gjorde för övrrigt ett riktigt bra jobb i köket och John hjälpte till närhelst han hade tid. Varje morgon fick vi flingor med mjölk som första frukost och sandwich med allehanda pålägg till andrafrukost. Efter det lunch, eftermiddagsfika och kvällsmat.

Dag tre var det dags för språngmarch in i den Panamanska djungeln och besök vid ett mycket pitoreskt vattenvall mitt i ingenstanns som man kunde hoppa ut för. Två av elva hoppare halkade. Steve slog foten i klippan sju meter längre ner och stackars Amy var allt för nära att göra samma sak men kom undan i blotta förskräckelsen med ett spektakulärt magplask. Steve haltade fortfarande sist jag såg honom nån vecka senare... Om det hade hänt nåt och de lyckats få dit en helikopter samma dag har jag ingen aning om den ens kunnat landa någonstanns i närheten. Men det var ett fint vattenfall och det var inte helt fel att bli av med saltvattnet på kroppen!

Efter detta bar det av ut på öppet hav. Det hade blåst en del och vågorna slog in över däck lite då och då. Det gungade som aldrig förr och det blev en 40 timmars ligganerochmådåligt session för min del. Lyckades inte äta men fick i alla fall behålla det lilla som var kvar i magen. :) Landstigningen i Cartagena två mornar senare var välkommen. Dock fortsatte det gunga flera dagar efteråt. Men det var i Cartagena - Colombia och det var ett helt annat äventyr! (Och den som väntar på nåt gott, typ bilder, behöver förhoppningsvis inte vänta såååå länge till nu...)

Om någon skulle få för sig att åka dit kan jag i alla fall varmt rekommendera John och båten Wild Card. Du lär inte bli besviken!