Vatten överallt, surfing, att åka buss två del två och Panama!

Frank (som jag klättrade berg med i La Paz) myntade uttrycket flashpacker om mig. Tyckte det var ganska kul...

Har för resten hittat en dator med Svenskt tangentbord! Yee haa! momo fixar.

Jag hade bestämt mig för att åka till Montanita vid kusten så jag tog flyget Quito - Guayaquil (orka sitta på en buss i 10 timmar när man kan flashpackflyga på 40 min??) och därefter bussen tre timmar ut till Montanita. Efter en kort taxitur ut till ett ställe jag blivit rekommenderad, blivit bemött av betande kossor och en lika kvick tur bak på en motorcykel in till byn igen hittade jag äntligen en kille som talade engelska.

Jag hade blivit rekommenderad stället dels för att de skulle ha dorms från US$4 per natt och dels för att det skulle vara väldigt mysigt. Jag fick snart förklarat för mig att eftersom det var påsk var det lite dyrare och jag kunde få ett singelrum för US$ 50 per natt... Inte riktigt min prisklass, vilket jag gjorde klart för honom och snart var priset nere i 20 per natt. Delvis eftersom jag tänkte dyka med dem dagen därpå. Okej då. Det skulle ju vara ett härligt ställe. Jag blev återigen skjutsad ut de två kilometrarna och lämnad i ett av de mest spartanska rum jag sett. Där var en säng men inte mycket mer. De andra åkte därifrån igen och där satt jag på min säng, själv. Det visade sig att jag var deras enda gäst. Mitt i påskrushen... Nåja. Det var ju ett rätt härligt ställe i alla fall så jag bestämde mig för att ligga lågt och kanske leta andra hostel senare.

Dagen därpå gjorde jag nog historiens sämst organiserade dyk. Det började med att jag fick lov att dra på mig dubbla våtdräkter för att inte frysa sönder (som jag för övrigt fick prova ut själv och de var dessutom halvt trasiga). Sen fortsatte det med säkert två timmars väntan vid stranden. För att vi inte skulle bli sjösjuka, fick vi höra när vi klagade efter första timman. Hade blivit lovad en snabb bilfärd och tjugo minuters båtfärd till en liten ö. En timmes båtfärd senare med en motor som misstände nådde vi äntligen den lilla ön och förstog varför vi väntat vid stranden. De hade bara dykpaket till hälften av oss så för att slippa sitta och vänta ute på öppet hav hade vi väntat på att den första gruppen skulle bli klara. Det hjälpte inte. Jag spydde som en gris så fort vi kom fram. En inte helt okej start på dagen men snart skulle vi vara i vattnet och simma runt bland otroliga mängder stora fiskar, koraller och annat häftigt. Eller? Nja, snarare kanske två fiskar i minuten och dåligt med korall. Dessutom flöt en kille upp till ytan efter en stunds dykning. Dykledaren observerade killen, ryckte på axlarna och simmade vidare. Tur man har lite vattenvana! Man kanske inte ska dyka på ställen där de har ett enda dykcenter i byn?

Sista natten jag sov där kom det tydligen andra gäster trots allt. När jag tog min sedvanliga morgondusch började nån skrika och frusta under mig. Tyckte allt det var lite märkligt men det skulle strax bli märkligare. När jag stog och torkade mig knackade nån karl på den (förövrigt obefintliga) dörren. Det visade sig att nån precis hade somnat in i godan ro på fyllan under mig och plötsligt hade det börjat rinna en massa vatten över honom! Jösses... Vad säger man?

Till deras försvar måste jag tillägga att stället i sig är helt otroligt mysigt. Mitt på stranden utan något runtomkring som stör. Stor pool och mysiga omgivningar. Om de hade en kock som i alla fall lagade frukost, skötte det hela lite bätre och hade lite fler gäster hade de kunnat ha Montanitas bästa hostel!

Eftersom de inte hade några gäster hade tydligen kocken tagit semester på obestämd tid för resten och ingen annan där ute kunde tydligen laga mat så nån frukost fick jag inte för mina $20 per natt. Jag försökte febrilt hitta andra ställen att bo på men ALLA andra var påskfulla eller tog endast emot grupper om minst fyra. På söndagen började partyfolket åka hem igen och jag lyckades hitta ett rum på andra sidan byn, mitt i surfingcommunityn. Perfekt. Nästkommande dagar spenderades i vågorna.

Det där med att surfa är lite märkligt. Man kan spendera timmar vilt fäktandes i vattnet, kippandes efter andan, spotta, fräsa och tugga sand i fyra till sex meter höga vågor i timmar men plötsligt händer nåt och man står i stället upp ovanpå det där vattenskummet. Vågen lyfter upp en mot skyarna och världen glider fram under ens fötter. Jag tycker om att surfa.

- - -

Så kom då dagen då jag skulle lämna stranden igen. Eller natten innan faktiskt. Det var då jag kom på att jag inte hade den blekaste aning om när bussarna till Guayaquil gick. Det var ändå tre timmar dit och en taxi går på US$ 80. Flyget gick först på eftermiddagen men jag kom på att det bara gick tre bussar om dagen åt andra hållet. Nåja. Upp i svinottan och lyckades hitta nån som kunde ringa en taxi in till byn. Första bussen hade gått 05:45 och nästa skulle gå 10:00. Flyget gick 14:42.

Jag förstår inte riktigt hur det fungerar men även utan spanska går det alltid att föra fram ett budskap och motta ett annat. Det visade sig att det går bussar nästan hela tiden, bara det att de inte går direkt. Om jag förstog taxichaffisen rätt avrådde han mig att ta en lokalbuss och vänta till 10:00 men då skulle jag med största säkerhet missa flyget. Det fick bli lokalbuss och det var en upplevelse i sig det. För det första stannade den typ var femte minut för att plocka upp folk (nästan aldrig släppa av) och för det andra var det otroligt varmt. Den till en början halvfulla bussen blev snart helfull och sen överfull. Innan den hann bli överfull klev det dock på en stor grupp bakom en liten liten blind tant. Innan hon hunnit sätta sig gasade chaffisen iväg som vanligt och hon var på god väg att drutta i backen. Det är alltså en väldigt gammal blind tant vi snackar om här men hela släkten började tjuta av skratt innan de hjälpte henne upp igen!! Sen fnissade de en stund innan de hjälpte henne sätta sig ner... Bara i Sydamerika?!?

På en balkong satt en stor apa och glodde på oss där vi for förbi och höns och annat är standard på lokalbussarna här nere. Bussen blev i alla fall både full och överfull. Och övervarm. Men snart var vi framme i den lilla bussbytesstaden och en liten språngmarch senare satt jag på en stor, luftkonditionerad buss med destination Guayaquil! Det var framförallt bytet jag hade blivit varnad för men det gick otroligt smärtfritt. Två timmar innan avgång tog jag en kaffe vid gaten på flygplatsen.

Att åka buss här nere är en upplevelse i sig. Busschaffisar är väl (precis som de där rackarns lastbilschaffisarna) ett lite speciellt släkte generellt men här nere är de nästan ännu värre. De tävlar nästan i om att köra dåligt. Om bussåka är en upplevelse så är det raka motsatsen att flyga. Snacka om att positiv konkurrens råder på den marknaden! Det kostar en hel del men piloterna är ruggigt duktiga, servicen är utmärkt och flygplanen i sig enastående. Efter att ha flugit i en stor sväng in över västra Panama, över hela kanalen och slutligen i en krok över Panama City landade vi två timmar senare i Panama. Det var nog snudd på en av de häftigaste flygningar jag gjort.

- - -

Panama är i alla fall en riktigt häftig stad. Gillart! Det är hemskt varmt bara...

Igår var jag ut till en av kanalslussarna och kikade. Det var även det riktigt maffigt. Över 4000 containrar med någon meters marginal på båda sidor i slussarna, om ens det!

Igår kväll köpte jag en hamburgare av en dam modell äldre med Playboykeps i ett stånd på gatan. Bakom henne på en stol satt en ung,snygg, lättklädd kvinna med högklackat. När den äldre (mamman?) stog och stekte för fullt svängde en stor bil med en ensam man in på gatan och stannade. (Mamman) hojtade nåt och (dottern)som hoppade upp och åkte iväg i bilen...

Om allt nu går vägen kommer jag snart spendera ett antal nätter på små obebodda öar i Karibien. Jag ser fram emot det och hoppas verkligen allt går som jag vill nu!

Teaser?