Att bestiga varldens hogsta berg...

Japp! Da var Galapagoskryssning sex dagar bokat och klart. Mindre an tolv timmar till avfard nu! (Och mindre an atta timmar nu nar jag har skrivit klart och redigerat!) Jag har svart att se mig sjalv missnojd om en vecka...

Aventyr var det ja... Nar jag satt och pratade med Patrick, hotellagaren har i Quito kom jag pa hur besviken jag var med mitt misslyckade forsok att bestiga Huayna Potosi - varldens kanske lattaste 6000+ topp - utanfor La Paz i Bolivia. Nar jag satt och laste om Ecuador pa Wikipedia sag jag nagonting om "varldens hogsta berg" tillika en gammal rackare till vulkan och det ar tydligen sant. Eftersom jag befinner mig ungefar en grad fran ekvatorn och jorden inte ar helt rund utan buktar pa "mitten" ar vulkanen Chimborazo hela 2 kilometer hogre an Mount Everest - raknat fran jordens medelpunkt. http://en.wikipedia.org/wiki/Chimborazo_%28volcano%29

-"Jo, jag skulle for resten vilja bestiga Chimborazo ocksa..."
-"Eeh Cotopaxi menar du?"
(En 5800 meter hog vulkan har i narheten. Tydligen ett mycket populart turistmal pa grund av att det ar relativt latt att na toppen. Flera tusen turister arligen tar sig upp dar men det kandes helt ointressant eftersom mitt mal var 6000+ meter.)
-"Njae - Chimborazo heter den val?"
-"Nej du. Dit gar inga turer..."
-"Men jag har ju last pa Wikipedia att den att det ar ett populart mal for..."
-"Hmm jag kan ju ringa och fraga..."
Och ett samtal senare:
-"Ar du verkligen helt saker pa att du vill ga upp pa Chimborazo??"
-"Jaaa!" (Berattar historien om Huyana Potosi.)
-"Ja lycka till da... Min kontakt ska forsoka fa tag pa en guide som ar villig att guida dig dit. Men jag kan inte lova nat..."
-"Nej det ar lugnt."
Ett samtal till senare...
-"Okej. Det kommer kosta dig 315 USD. Kan du aka i overmorgon?"
-"Om!"

Nar vi gick igenom packningen pa formiddagen tva dagar senare berattade min guide att av de ungefar 200 som arligen forsoker ta sig upp klarar halften av det. De flesta i hogsasong - December - Januari och Juli - Augusti... Jo man tackar... Men skam den som ger sig tankte jag!

Guiden, José, var en harlig typ och det visade sig snart att han har flickvan i Goteborg. Snacka om sammantraffande. Forutom Patrick ar han den forsta jag traffar som har nan kontakt med Sverige sen jag och Rebecca skildes at. Farden borjade med genomgang av utrustning och en briefing pa nat hotell/vandrarhem en timma utanfor Quito. Runt lunch bar det av i Toyota Land Cruiser. Efter tva timmar stannade vi for att kaka marsvin och proviantera infor nattens aventyr. Tydligen skulle vi komma att gora av med drygt 10 000 kcal under klattringen och det gallde att forsoka fa i sig i alla fall 3000, vilket inte ar det lattaste. Kroppen skickar namligen det lilla syre som finns pa hog hojd till benen och de muskler som arbetar. Magen far, precis som resten av kroppen, ta del av det som eventuellt bli over och matsmaltningen avstannar eller upphor i varsta fall helt, vilket kan resultera i haftiga krakningar. Nu har jag varit pa hog hojd (3000+ meter) i flera veckor och farit runt en del och blir turligt nog inte direkt hojdsjuk men jag vet flera som kanner sig yra i bollen, svaga och far svart att andas redan pa 2500. Jag tankte att jag borde i alla fall vara nog acklimatiserad for denna tur.

Efter att bland annat ha kort en bit pa "Pan American Highway" som gar fran Alaska ner till Patagonien svangde vi tva timmar och en massa smaprat senare av huvudvagen och korde in i dimman, upp pa berget. Inte sarskilt haftigt men det var inga problem att kanna att luften borjade bli tunn. En valbekant men inte overdrivet anjenam kansla. Vi var nu pa ungefar 4500 meter och vagen fortsatte uppat till forsta stugan pa 4800. Harifran fick vi vackert ta all var packning, kanske 12 kilo, och knata upp till andra stugan pa 5000, dar vi skulle spendera forsta delen av natten. Ingen storre bedrift men det var sa att pulsen hann stiga i alla fall. Runt sex kakade vi ett snabbt mellis och gick och lade oss for att forsoka sova lite. Inte ens det var det lattaste med hogljudda sydamerikaner som till synes aldrig hade sett sno forut springandes runt utomhus, gormande och skrikande.

Nar jag borstade tanderna kom en sydamerikansk "mountain fox", typ fjallrav, forbi bara nagra meter bort. De ar inte sarskilt radda av sig har, djuren... Den betraktade mig forst nyfiket dar jag forst gjorde rent tanderna och sen spottade och fraste. Nar jag lamnade spottplatsen kom den strax fram for lika nyfiket nosa pa skumet. Dar var aven en hel del "Vicuñas", en typ av liten vild lama som lever pa hog hojd har i anderna. Alpacatyg kan man kopa overallt har i alla farger och former. Det ar mycket fint tyg av bra kvalité. Liknande merinoull fast ofta annu finare. Jag kopte en halsduk, ett par vantar och en finfin mossa av Alpaca i Bolivia for 50 kr. Vill man kopa Vicuñaklader daremot far man tydligen betala US$1500 for en halsduk och uppemot US$20 000 for en rock och man far vackert noja sig med naturliga farger. Detta dels pa grund av svarigheter att fa fram ravara och dels pa grund av extremt fin kvalité och varmehallningsformaga. Skulle vara kul att testa en nan gang... (Lamor och dess langhariga kusin Alpaca ser man for resten overallt har. De kandes exotiska typ forsta veckan...)

Jag lyckades sakert sova en timma innan vackningen halv 11... En kopp te, en macka och sen pa med all utrustning. (Dubbla strumpor, vanliga ullkallingar, ull langkallingar, byxor, skalbyxor, snolas, ullunderstall overdel, t-shirt, ulltroja, skaljacka, mossa, innerskor, ytterskor, hjalm, innervantar, yttervantar, halsduk, klattersele, isyxa samt pannlampa) Och ungefar dar tog min energi slut... Stegjarnen satte vi pa forst nar vi nadde glaciarerna. Innan dess blev det till att halka runt lite men vaskan blev i alla fall betydligt lattare... Fleecejackan akte pa langt senare och manga manga hundra meter langre upp.

Sa borjade vi da antligen. Jag var groteskt trott redan fran starten men guiden var mycket rutinerad och knatade pa i ett lugnt, jamnt tempo. Det var fortfarande lite dimmigt men man kunde se suddiga stjarnor rakt upp vilket badade mycket gott. Det skulle bara ta nagra timmar sa var vi over molnen och kunde njuta for fullt av en helt oforstord vintergata, sodra korset, olika planeter och sa vidare. Jag madde helt okej de forsta timmarna, nastan anda tills vi nadde glaciaren. Det var dock en ratt spannande klattring i runt 40-45 graders lutning pa vulkaniskt rullgrus blandat med storre stenar. I morkret. En av anledningarna till att klattra nattetid ar att det mesta ar fruset da vilket gor det mycket lattare att ga pa. Vi stannade dock till ett par ganger och det kandes som flera minuter innan de rasande stenarna slutade smattra langre ner...

Om du, kare lasare, tar en titt pa den fosta bilden i Wikipediaartickeln kan du se en liten "minitopp" typ halvvags upp pa den vanstra kamen. Jag ar i princip saker pa att vi klattrade upp i det roda partiet strax till hoger om den minitoppen. Stugan ligger strax dar neranfor men jag tror inte man kan se den pa bilden. Nar vi nadde kamen dar strax till hoger om minitoppen var mina krafter i princip slut. Darifran blev det vatten och vatskeersattning. Hade jag sett den pafoljande backen i dagsljus hade jag aldrig kommit upp. Jag gissar att klockan var runt halv tva och trottheten borjade dessutom satta in ordentligt. Alla som gatt upp mitt i natten och forsokt gora nat konstruktivt vet hur det kanns. Det ar ingen behaglig upplevelse...

Guiden lyckades i alla fall overtyga mig om att det inte var sa sarskilt langt kvar, bara sadar en fyra timmar till forsta toppen sa vi fortsatte och det var val lixom forst da det hela borjade. Sakta - steg for steg - med allt tunnare luft i 45-55 graders lutning. I morkret, pa isen, fastsatt i ett rep med en oxe som slet sa fort jag stannade for att kippa efter luft och kraft och for att hosta, borjade vi vandra. José (den javeln) lyckades hela tiden overtyga mig om att det inte var sa farligt langt kvar och att vi skulle vila pa nasta kam. Om du, kare lasare, tar dig tid att betrakta bilden fran Wikipdia en gang till ser du snart hur manga kamar dar ar i den backen... Inte en enda. Det ar ett typexempel pa en sa kallad mordarbacke. Lyckligtvis kunde jag luta mig mot isyxan och lixom halla emot ibland. (och nastan somna varje gang!) Jag blev sa illa tvungen for att inte tappa andan och fa lite luft over for att hosta. Nar jag gjorde det fick jag ibland en halvminut till att omtocknat vanda mig om for att betrakta underverket vi faktiskt upplevde, aven om jag var for trott och borta for att ha nagra vidare minnesbilder av det hela... Over oss vintergatan i sin fulla prakt och under oss, langt dar nere under vara fotter spridda askovader med blixtar och aven ljus fran en och annan avlagsen stad. Dessutom denna till synes oandliga backe som sa fort vi stannade gav horbara, knastrande ljud ifran sig. Det var ljudet av fallande sno och isbitar - som vi aldrig stannade lange nog for att det skulle tystna helt...

Jag ska absolut inte pasta att min kondition ar den basta, eller ens bra, men jag anser mig vara val acklimatiserad till hog hojd efter over tre veckor. Dock kunde jag aldrig i mitt liv forestalla mig att det skulle vara sahar sjukt anstrangande! Testa sjalv att stalla dig pa ett lopband med 45 graders lutning och ga tills du gjort av med kanske 9000 kcal. Med halften sa mycket luft som du ar van vid... Jag utmanar dig! :) José pastog i alla fall att vi skulle na toppen lagom till soluppgangen men det kunde han gloma!

Runt sex borjade himlen ljusna och en kvart senare borjade solen sakta gora sin dagliga entré, vilket naturligtvis radde bot pa en hel del trotthet. Jag tror klockan var runt halv atta - efter atta timmar eller en normal arbetsdags plagosama modor - nar backen antligen planade ut och slutet pa klattringen narmade sig. Tro dock inte att man kunde se toppen foran den var precis framfor en. Nej In i det sista var detta en tvattakta mordarbacke utan synbart slut! Val framme tog jag av mig ryggsacken, la mig ner (foll ihop) pa snon med den som huvudkudde och tog en av de underbaraste powernaps i solskenet. Man kanske kan kalla det njutning men jag ar lite tveksam... Vi var nu i alla fall pa drygt 6200 meter och mitt stora mal var natt. Nar jag slumrat i kanske tio minuter reste jag mig och sag forst nu den "riktiga" toppen torna upp sig kanske 500 meter och en dalgang bort. Man angrar ju bara det man inte gjorde och jag har svart att uttrycka i ord hur omotiverad jag var att ga dit just da. Men jag gissar att jag kommer angra resten av livet att jag inte tog mig over den dar lilla dalgangen och upp de dar sista 50-100 hojdmetrarna. Dessutom var det ratt brant (typ nastan overhang en bit) for att komma dit. José forsokte envist och jag sa vanligen men bestamt nej.

Jag hade i och for sig klarat av de sista 1,5 - 2 timmarnas klattring ocksa, men jag ar osaker pa hur jag hade klarat backen ner igen i sa fall. Jag oppnade en flaska Coca Cola full med is och hallde i mig halften. Eftersom vi nu hade stannat och jag kunde flamta nog for att ge magen lite syre rann sockret ner och ut dit det skulle. Livsandarna atervande snabbt. Vi stog och njot solljuset ett bra tag och betraktade varlden under oss. Det var runt minus 20, molnen hade borjat spricka upp och det var egentligen en underbar morgon.

Full med socker och battre humor borjade vi knata nerfor. Snon hade redan blivit mjukare och en bit ner blev det snarare en halvt kontrollerad glidning nerfor glaciaren. Nar vi kom ner till det roda partiet (Wikipediabilden igen) blev det mer regelratt klattring for att ta sig ner. Aven det en utmaning med daligt med luft aven om blodsockret nu gjorde vad det kunde for att hjalpa till. Klattringen var mer intressant nu med uppmjukad vulkanaska blandat med is och storre stenar. José var en mycket kompetent guide och nu - nar jag fick lite tid for reflektion - borjade det antligen ga upp for mig varfor inte fler dumdristiga gringos ger sig in pa att besegra detta mornument.

Efter kanske tre - fyra timmars nedstigning nadde vi antligen stugan pa 5000. Efter over 1200 meter upp och 1200 ner igen. Da borjade det snoa. En ren gissning fran min sida far bli att motsvarande anstrangning med ordentligt med syre motsvarar en stigning pa kanske 2000 meter upp och ner igen. Efter det var det bara att halla i sig mer cola, packa ner sovsacken och de andra grejerna och knata vidare ner till nasta stuga och bilen pa 4800.

Vi blev stoppade av polisen pa femtimmarsturen pa vagen hem men det ar en helt annan historia. En historia som kanske ser dagens ljus under min vistelse pa Galapagos. For dit ska jag nar jag ater vaknar. Och jag ser fram emot att kunna andas igen! Tyvarr komer jag nog halla andan hela dagarna under vattnet men det ar smallar man far ta... :)