Machu Picchu

Som jag kanske antligen lart mig stava till.....

Resan paborjades med ett antal timmar i buss nagonstanns langt bort i vildmarken. Vi blev lamnade vid floden Urubamba som rinner forbi Machu Pichu ett antal mil langre ner. Den ar for resten ett av tillflodena till Amazonas ett antal tusen kilometer nedstroms.

Farden borjade pa behagliga 2800 meter over havet och forsta dagen gick som en dans. Mycket eller helt tack vare vara fem dagars hoghojdstraning pa 3400 moh i Cusco. Var grupp bestog av mig, Rebecca och en Fransman plus guide. I hela sallskapet var vi runt 30 pers varav kanske 20 Argentinare, 6 svenskar och lite andra europeer. Var guide tog hand om endast oss tre vilket var riktigt skont eftersom vi till stor del kunde halla oss fria fran de andra. Dessutom var argentinarna ratt hogljudda och pratade nagot markligt sprak! Det lat ungefar likadant som det de talar i Spanien. Jag forstog i alla fall knappt ett ord..... Forsta dagen avslutades strax efter morkrets inbrott och bade jag och Rebecca kande oss val pigga for att sova pa en gang sa vi holl visst taltgrannarna vakna med prat och skratt istallet.

Bortsett fran en Incaruin pa en liten kulle have vi i princip inte klattrat nagonting dag ett och det skulle vi fa kanna pa redan fran start dag tva. Efter sedvanlig vackning halv sex och frukost tog det oss narmare 5 timmar att klattra fran ratt behagliga 2900 meter till grymma strax over 4200 meter. Detta med 10 + 5 kilo pa ryggarna och till stor del pa gamla stentrappor med steghojder pa allt mellan nagra dm till kanske en halvmeter. Dessutom sprang vi, till allas stora fortjusning, sista biten mot passen. De som nu orkade jubla. Mycket utmattande. Efter det bar det av ner mot 3500 meter i samma branta typ av trappor. Tva timmar senare skakade benen och vi var trotta trots att klockan bara var tidig eftermiddag.

Det var svart att inte tycka synd om de 30 barare som konkade talt, mat och annan utrustning. Efter att ha packat ner vara talt sprang de i princip forbi oss, slog upp talt, lagade mat, tog ner talt, sprang om oss, slog upp talt, lagade mat och sov. Det kandes nastan pinsamt aven om de tuggade kokablad oavbrutet.

Dag tre, den langsta, med tva pass pa 3900 och 3500 meter att klara av och en hejdundrandes massa trappor borjade med en mordarbacke dar Rebecca naturligtvis lyckades bara den latta vaskan i borjan och algade om massor av folk med mig pustande och frustande i hasorna. Vi bytte halvvags upp och sen pustade och frustade Rebecca mig i hasorna.... :) Vi sprang dock inte upp sista biten till det passet.... Efter det bar det av ner igen. Det pastogs att en av nerstigningarna innehaller inte mindre an 2000 trappsteg. EN av alla nerstigningar alltsa. Vi gick narmare 10 timmar dag tre och aven om det inte var fullt sa tugnt som dag tva kandes det i kroppen. Dessutom sprang vi pa ett stortregn pa slutet sa det mesta blev surt.

Regn ja. Vi hade generellt en valdig tur med vadret. Vi hade i och for sig nastan aldrig nagon utsikt eftersom vi kutade runt bland molnen hela dagarna. Nar de val skingrades blottade daremot Anderna allt jag nagonsin kunnat dromma om. Magiskt. Liksom utsikten lyste regnet oftast med sin franvaro, turligt nog. Utom nar vi tog av oss regnjackorna saklart. Och regnade det blev man svettigare av att ha jackan pa sig an blot av regnet. Sista halvtimmen dag tre blev daremot allt blott... Pa vagen stannade vi till vid en hel hog Incaruiner, djur och blommor. Vandrande pinnar, hallucinationsframkallande schamanvaxter, hjortar och en hel del annat som guiden tyckte vi behovde veta mer om.

DEN STORA DAGEN:
Efter dag tre kandes det som att en valdigt lyckad tur var genomford med bravur. Vi hade trots allt klangt oss igenom bade berg och dalar, upplevt storslagen natur och genomfort strapatser tillsammans. Vi kande oss helt enkelt tillfreds och forvantade oss inte sa mycket mer. De steg dock nagor nar malnen skingrade sig pa kvallen och manen lyste upp glaciarerna ovanfor oss och dimman langst ner i floddalen. Vackningen dag fyra blev en pers men det var bara att traska in till frukosttaltet och forsoka stoppa i sig lite mat. Vi stallde upp i rad till en sista checkpoint och begav oss ivag i gryningen runt halv fem. Efter kanske 45 minuter nadde vi ett sista lilla pass varpa guiden stannade oss och sade ungefar "nu hade ni kunnat se Machu Pichu om det inte hade varit sa dimmigt". Besvikelse. Vi vantade tills vi borjade huttra men det var lonlost. En brittiska som kom upp en stund efter oss sammanfattade situationen ratt val med orden "This is it - and it`s shit.....". Vi borjade i alla fall vandra mot det stora malet och precis nar vi kom fram skingrade sig molnen och ett av varldens sju underverk bredde ut sig i soljuset under vara fotter...

Vi beskadade (och fotade) magin nagra minuter och begav oss sen ut pa den sista guidade turen. Han visade oss runt i staden ett par timmar och sedan traskade vi runt sjalva ytterligare ett par timmar och bara njot. Dels av var insats och dels av underverket runt oss. Hela stallet andas historia och magi men det kanske mest fantastiska ar att denna skapelse ligger dar den ligger. Helt omgiven av berg. De hogsta med snokladda toppar pa runt 5000 meter och med lodrata bergssidor. Till stor del likt ett fjordlandskap, for de av er som har upplevt det. Dessutom brande vi vara nasor.

Efter lyckan kom verken tillbaka och vi bestamde oss for att agna den langa vantan pa taget tillbaka mot Cusco i varma kallor strax nedanfor Machu Pichu. Vi blev dar i fyra timmar. Det gjorde underverk.

Nastan hela gardagen spenderades pa buss till Puno dar vi overnattade. Vi hade raknat med att na La Paz igar men gransvakten orkar tydligen inte jobba tvaskift sa de stanger pa eftermiddagarna. Vi sitter i alla fall i La Paz nu och ar pa vag mot nya aventyr i morgon. Jag tror det kommer bli spannande men mer om det senare.

Over and out. God natt.