Tiden rinner ivag.

Jisses vad tiden gar. Jag lever i alla fall. Ska se om jag lyckas plita ihop nagonting halvvettigt nu.

Den 28:e december var jag och Paul uppe i svinottan. Tror vi gick upp runt 7. Usch. Vi skulle namligen hoppa fallskarm. Vi gick ner pa stan for att boka in oss, men vadret var tydligen for daligt sa vi blev tillsagda att vanta ett tag. Vi vantade till lunch och bestamde oss da for att andra planeringen.

Ja, jorden hade alltsa en liten dragkamp med mig pa eftermiddagen. Som tur var vann gummisnodden jag satt fast i. Tyvarr maste jag meddela att 134 meter bungyjump inte alls levde upp till forvantningarna! Hopp, fall, drag och sa var man pa fotter igen. 240 NZ$ fattigare... Vardelost. Angrar dock inte att jag gjorde det, vilket jag hade gjort om jag INTE hade gjort det. Jaja. En erfarenhet rikare i alla fall!

Dagen darpa var stora dragkampsdagen. In i ett jattelitet plan fullt med folk, skumpa runt en kvart (med helt underbar utsikt. Luften var kristallklar och jag sag Mt. Cook massa mil bort! Helt fantastisk utsikt over "Southern Alps"! Efter detta borjade en hel minuts dragkamp, eller fritt fall som det kallas. Jag och killen pa min rygg kastade oss ut pa 15 000 fots hojd (eller faktiskt 16 400 fot fran havsniva, pga att vi var uppe i bergen). Det var helt klart haftigare an bungyhopp, men jag var inte overdrivet imponerad av detta heller. Det var mycket haftigare nar han utloste fallskarmen och borjade cirkulera ner mot grasmattan. Borjade ma illa ratt omgaende dock, sa det blev en fin sightseeing pa nervagen. :) Val nere kande jag faktiskt inte sa mycket annat an att jag nu var 640 NZ$ fattigare. Inklusive bunguhoppet da, men jag angrar definitivt inte att jag gjorde detta heller! Minnesvard upplevelse, om an kanske inte den adrenalinkick jag hade hoppats pa.

Paul hade hardbantat i flera manader. Han vagde 2 kilo for mycket och fick inte hoppa...Stackarn. Tyckte faktiskt lite synd om honom. Han hade pratat massa om fallskarmshoppet och sett fram emot det, men sant ar livet.

Pa eftermiddagen lyckades vi samla nastan hela gruppen samtidigt. Glada i hagen vantade vi pa efterslantrarna och begav oss ivag pa langfard mot Te Anau och vidare mot Milford Sound. Vi satte av i god fart och akte ut ur mobiltackningen. I Mossburn (en liten hala) vantade vi i 45 minuter pa den andra vanen, men de kom inte. Vi lyckades dock mottaga ett SMS om att vi skulle ses i Te Anau, vilket vi gjorde ett par timmar senare. I Te Anau bestamde vi oss for att kora en bit upp mot Milford Sound, sa det inte skulle bli sa langt att kora dagen efter. Vi lyckades hitta en riktigt mysig camp plats vis en flod inne i Fjordlands nationalpark. Jag kande mig inget vidare pa kvallen och var tidigt i sang.